Med våren kommer skräcken

Den har redan börjat lura på sig på. Börjat cirkulera i periferin. Slunkit undan och dväljts i mörkret innan den plötsligt attackerar som en katt som gömt sig under soffan och kastar sig efter ens oskyldiga tår när man intet ont anade slagit sig ner i soffan. För med våren kommer saknaden efter huset. Förra våren var ett slagfält mellan tacksamhet över att ha någonstans att bo överhuvudtaget, och den ilskna och avgrundsdjupa saknaden efter mitt hus. Mitt hem. I februaristormarnas gråa sken, när man sveper in sig i kappa och liksom kan känna sig tacksam över att inte behöva skruva tillbaka vindskivor på taket efter att vinden rivit av dom med sin naturkraft, så känns inte saknaden lika mycket. Men de andra årstidsväxlingarna är svårare. Våren kommer och saker börjar växa, människor sätter fröer för att odla på sina balkonger, skramlar fram sina krukor att ha på altanerna. Och jag orkar inte ens försöka. För ingenting kan jämföra sig med huset.

Kontakten med naturen, att man togs med på solens resa när den flyttar sig över himlen vid årstidernas gång, det stora söderfönstret att ställa de späda plantorna tills det är varmt nog att bo utomhus. Att vinden slet sönder plantorna med en enda gång när vi ställde ut dom på altanen har liksom sjunkit undan ur minnet, och den soldränkta utsikten är det som består.

Att vi fick avbryta en fikapaus med några vänner för att klä oss i utekläder och fånga växthuset en lördag i april innan det blåste ut på fältet en gång var liksom något vi fick ta bara. Det var värt det. Jag vet att januarivinden förvandlade det billiga växthuset till skräp innan vi hann sälja det, men den nygamla ägaren brydde sig inte. Han ville bara ha tillbaka sitt hus. Sitt hus. Mitt hus.

Huset där man kunde ställa upp dörren och allt som vällde in genom den var solsken och ljudet av trädens sus i vinden. Den milsvida utsikten över fälten åt båda håll. Skogsduvors kuttrande och ugglornas kåta hoande. Tystnaden om nätterna var nästan bedövande. När jag flyttade hem till mamma sov jag inte ordentligt på sju veckor, oroligt störd av stadens ljud.

Tillochmed mina vänner saknar huset. Det var något magiskt med det. Nu i efterhand så välts jag mellan tacksamheten över att få ha bott i det i nästan två ynka år, och känslan av att jag kanske hade varit lyckligare om jag aldrig gjort det. Jag hoppas att han som köpte tillbaka det känner likadant som jag, för då vet jag att en av världens lyckligaste människor bor i det huset nu.