Menopause madness

English on top, Swedish down below because I like my original so much.

I think I’ve lost the power of speech. Like my menstruation, it’s been ripped from my hands and been placed somewhere it shouldn’t be. In the menstruations case it’s in my abdomen, where the hell the ability to express myself with words have gone I have no idea.

I have so many useless everyday events that I want to write about but nothing is compiled into anything resembling an entertaining sludge of words but remains still water, slimy and glopping itself over the edge of my brain, hopelessly stuck by the gravelly pebble beach. It remains that slime that people usually just wash off to make room for crystal clear water and perhaps a little fountain and a ceramic frog that’s actually funny in any sort of way.

But, speaking of menstruation!

Last Friday I tidied myself up both in and out, aka took that mandatory shower before I meet anyone at anyone in gynecology because our meetings always, and I do mean always, end up with my stripping my bottom clothes off and getting up on that stretcher-chair-thing and scooting down a little more, a little more, aaand a little more, there!

After having done exactly this, this time too, the doctor fumbled with electronic devices to help me look at my insides and unusually large bottles of “Glide Slime” (as it’s called straight forwardly translated from Swedish) and then gloves complete with the snapping sound when she put them on. I laid back and let my gaze be seduced by a mobile hanging in the ceiling, with cut out birds moving soothingly in the draft from the ventilation. Why doesn’t every single one of the treatment rooms in hospitals have one of these?

The doctor squeezed around down there, shoving her instrument around the edges, looking for cysts or any visible malfunctions she could see. There were none.

I haven’t treated my endometriosis for three years. After the IVF-miscarriage debacle, I was so worn out on hospitals and doctors and pain and stuff that I didn’t even try to get help. I just let it be. Until now.  When the latest months of periods have meant horrific pains, caused by inflammation and organs fused onto each other of the lining of my abdomen, reacting with every little movement of my bowels, I needed to get help.

Hormonal treatment with birth control pills, said the doctor. Sigh, said I. I’m incapable of having kids AND I have gotten my tubes tied so I won’t ever have to sit through a miscarriage again, and I still have to live off of hormones. It’s laughable. With a twist of sourness.

But before that whole thing with the birth control pills take place, I’m gonna sweat along with the menopausey women out there. Six months of estrogen deficiency is on the menu, to starve out the invisible clotting on my insides that shouldn’t be there. Hopefully I won’t bleed at all, so I can enjoy my time without knives tearing through my flesh every four weeks. Sure, fine. We’ll try it. Hot flashes and sweating along with Mrs Oldlady is my future now. Let’s just hope that my mucous membranes doesn’t dry up like leaves in the fall before it’s over.

2017. What kind of year will you be, I wonder.

 

Jag tror att jag har tappat ordets förmåga. Likt min menstruation har den slitits ur händerna på mig, och förlagts någonstans där den inte borde vara. I menstruationens fall hamnar det om bukhålan, var i helsike skrivförmågan har slunkit iväg någonstans har jag i dagsläget ingen aning om. Jag har så mycket meningslösa vardagsgrejer jag vill skriva om men ingenting sammanfattas till någon slags underhållande sörja utan blir liksom stillastående vatten, slemmigt skvalpande mot kanten av hjärnan, hopplöst fast mot den grusiga strandkanten. Det där slammet alla helst spolar bort för att göra plats för det kristallklara vattnet i form av någon som faktiskt är rolig. Men på tal om menstruation! (Smoooth övergång, eller hur!)

Förra fredagen gjorde jag mig fredagsfin både innan och utan, alltså tog den obligatoriska duschen innan man träffar någon som helst vårdpersonal inom gynekologin för det slutar alltid, och jag menar alltid, med att man får klä av sig och lägga sig på britsen och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Sagt och gjort, så fick jag klä av mig och lägga mig på en brits och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Väl stadd på plats grejade läkaren omkring med orimligt stora flaskor med Glidslem och handskar som ibland ger ifrån sig det där filmiska klatschet, medan jag lät blicken förföras av en mobil hängandes i taket, med tre papperssvalor guppandes i det osynliga draget från ventilationen. Varför har inte exakt alla gynundersökningsrum såna, lyckades jag formulera i tanken under tiden som läkaren klämde och for omkring i mitt ädla inre med sin ultraljudsapparat för att konstatera att några cystor runt tarm eller livmoder hade jag iallafall inte.

Jag har ju inte underhållsbehandlat något mot endometriosen. Efter IVF/missfalls-härvan var jag så krigshärjad att jag inte ens försökte. Orkade inte med vården. Bara lät det bero. Tills nu. När de senaste månadernas mens har betytt fasansfulla kramper, framkallade av ihopväxta hinnor, buffade på av en menssvullen buk och en tarm som vill röra på sig. Så, nästa mens ska helst bli min sista, tyckte läkaren. Jaha, tyckte jag. Hormonpreventivmedel, tyckte läkaren. Suck, tyckte jag. Jag kan inte få barn av naturen och är steriliserad för att verkligen se till att jag inte blir med barn och få missfall igen, och jag måste fortfarande gå på hormonpreventivmedel resten av livet. Det är så man kan skratta. Uppgivet.

Men innan det där debaklet släpps lös i mina hormonkanaler i augusti så ska jag leka tant! Sex månader östrogensvält står på menyn för att avhysa de på ultraljuden osynliga men ack så märkbara ihopväxningarna i min bukhåla och därmed inte heller ha någon menstruation alls, så att jag kan avnjuta månadsskiften utan knivskarpa smärtor så fort magen bestämmer sig för att kanske fisa lite eller bara du vet, motionera tarmen. Visst! Vi kör på det. Kommer det hemska värmevallningar så får jag klappa på ett östrogenplåster likt Tantalura 63 år gammal och hoppas att slemhinnorna inte skrumpar ihop med löven framåt hösten.

2017. Vilket typ av år blir du tro?