Katten och fasan

Ni vet katter. Dom där håriga odjuren som ser så himla söta ut tills dom börjar tugga på dina dyra sladdar. Dom som ser timida ut tills dom börjar bita varandra i halsen. Dom där som så sött ligger på ens mage och sover ända tills dom FLYGER iväg efter att ha tagit sats med sina klor mot ditt allra finaste fläsk. Dom som är så himla mysiga tills dom bestämmer för att vara vakna på nätterna och att du borde vara vaken med dom. Ja alltså, allt det där är ju överkomligt. Sånt där man kan stå ut med, för dom är ju så himla tussesnuttegulliga med sina mjuka magar och runda öron.

Men sen kräks dom. På golvet. Du väntar ut det, så katten kan kräkas klart innan du försöker torka upp det. Katten verkar klar. Du reser på dig, beredd. Sen, så börjar katten att ÄTA UPP sitt kräks igen.

...

Ursäkta mig medan jag kaskadkräks rakt ut över golvet, kräkset och katten. Det är fladdrande kräkreflexer här borta, miniboxare på gomsegletvarianten.

Herregud.

Det traumat avgjorde den här måndagen. Jag går och lägger mig.