Krogkön

Inte ens en entusiastisk revisor hade kunnat räkna ut hur många gånger jag har stirrat på det vita tomma fältet med sitt blinkande svarta lilla streck, alldeles tom på ord. Processen snurrar i 3000 varv oavbrutet och tankarna tumlas runt i den blodförsedda trumma som är min hjärna, men timern går aldrig ut och jag kan aldrig hämta mina sådär härligt varma, nytvättade tankar. Jag ser för det mesta normal ut (om än arg, vilket jag får höra lagom ofta. Om man uttalar ordet “lagom” mellan sammanbitna tänder), men inuti är medvetandeplanet som en krogkö på nyårsafton. Stökig, opålitlig, rör sig framåt alldeles för långsamt och det är alltid en hel del tveksamhet som är inblandad när man överväger hur befolkningen kommer att må när solens första strålar släntrar sig in över staden dagen efter. Oftast kommer man ut i verkligheten igen med en känsla av att det man nyss gjorde var fullständigt obegripligt. Kanske är det ett tecken på att jag borde skriva mer. Kanske ett tecken på att jag borde ge upp på det här med att försöka sammanfatta livet i någon slags verbal krönika och helt enkelt flyta med på en högre nivå än jag redan har gjort? Skit i att reflektera och ba gör livet. Hittills har jag ju inte gett upp. Istället sitter jag och glor på det där vita fältet med sitt blinkande svarta streck och konfronteras med krogkön igen.

Kanske en tequila kan hjälpa. Eller två. Det ÄR ju så man hanterar krogköer bäst, eller hur?