I ett år har jag sagt att “Det går”

I ett år har jag sagt att “Det går”. Innerst inne vet jag, och har vetat hela tiden, att jag inte hunnit med riktigt. Det är ingen hemlighet. Men man tutar på, pluggar, trycker undan, försöker hantera, sörja, planera framtiden, se fram emot saker, njuta av det lilla, hänga med älskade, känna livet som det är nu. Kämpar på liksom, pluggar, jobbar, framtiden lurar i horisonten. Men så satt jag i sängen en dag. Magkatarren hade vunnit. Stressymtom bryter sakta sig igenom barriären. Jag som alltid bara behövt 6-7 timmar sömn per natt kan nu sova 10-11 timmar och fortfarande vara trött på kvällen och sova lika mycket till, natt efter natt. Jag pratar med människor, vänder mig om och minns plötsligt inte vad de har sagt till mig. Zonar ut, försvinner i intet. Kan inte ta enkla instruktioner. Eviga skuldkänslor över att inte göra det jag borde göra. Måste plugga, men har inte råd att plugga. Får jobb, har råd att plugga men har inte tid att plugga. Kroppen går sönder, är hemma från jobbet. Får skuldkänslor. Blir ännu mer stressad. Magen ger sig.

Så när jag satt där på sängen den där tisdagen, alltså förra veckan, så insåg jag.

Jag håller på att bli utbränd.

Tre dagar senare låg en ansökan om studieuppehåll på posten. Efter några snabba konsultationer, med uppmuntrande rop om att du tar rätt beslut, man måste ta hand om sig!, så drog jag i nödbromsen. Jag måste ta ett steg tillbaka innan det blir “på riktigt”. Det kanske är på riktigt redan, men jag hoppas att det blir bra såhär. Ska bara jobba istället. Spara pengar, drälla på fritiden, hänga med nära, plugga körkortsteori när hjärnan fungerar. Kanske bli en bra vägledare till slut, som inte bara med svett och tårar tagit sig igenom utbildningen utan som med engagemang och intresse kommit ut på andra sidan med en examen.

Ska börja tvåan nästa höst. Tills dess, är det dagen som gäller. Slänga käft med uppstudsiga tatuerare, sakta dra mig uppför lärokurvan i hur man sköter en tatueringsstudio. Hålla många listor tills minnet kommer tillbaka.

Som ikväll. Ikväll ligger jag som vanligt i min säng, på tvären, med laptopen i knät. Doften av ett tänt apelsindoftljus sprider sig i rummet. J kommer in med en liten skål MSG-marinerade ostbågar från amerikahyllan på Ica Maxi och lämnar den bredvid mig i sängen. Utifrån vardagsrummet sipprar exotisk musik och jag följer med ett halvt öra kampen som bedrivs, mellan en inre cirkel av individer och de yttre hot som lurar. Grabbarna spelar alltså rollspel. Jag känner mig lycklig och ledsen på samma gång. Den här helgen är min första helg på länge som jag inte har något planerat, som jag inte BORDE göra något med, som inte har några lurande krav.

Måste bara inse det så jag kan slappna av lite. Ta ett andetag. Leva nu.