Vissa saker förändras aldrig

IMGP1177liten.jpg

Klockan är 12.46. Jag ligger i min säng, i mitt lilla rum. Har inte klivit upp än. Genom glipan i gardinen strålar ljus och ljudet av sommaren sipprar in genom det öppna fönstret. Sommaren låter på ett visst vis. Det hörs att det är sommar och att man borde vara ute och göra härliga saker i den härliga solen. Men jag ligger kvar. Scrollar igenom Instagramflödet, vägrar kliva upp. När jag summerar bilderna i rekommenderadebilderflödet så är det barn, sommarhärlighet och politik blandat. En känsla väller över mig. Den där känslan av att det är sommarlov, att jag lika gärna kunde ha varit åtta år gammal, liggandes i den där sängen i Katrineholm, med micropizza och Cuba Cola i back på vänt i garaget. Känslan av att jag inte har något ansvar över någonting, ingen som väntar på mig och ingenting att kliva upp för. Känslan av att jag kan göra vad jag vill i dag och i framtiden. Men tänk om jag hade vetat, som åttaåring i den där sängen, att allting hon oroade sig för på den tiden fortfarande skulle finnas kvar 22 år senare. Hade hon tyckt att jag slösat tid? Vad är meningen med allt om ingenting förändras?

Att oron över att inte passa in skulle finnas kvar, att den förlamande avgrundsdjupa ångesten över att inte vara omtyckt fortfarande skulle tysta orden, att gruppaktiviteter fortfarande skulle få henne att vilja vända om och gå hem. Att hennes oro för att inte duga skulle finnas kvar, och kanske till och med ha blivit värre. Att funderingarna över kropp och utseende skulle finnas kvar, om än i en annan, uppgiven form.

Och tänk om jag hade berättat för 12-åringen som låg i den där sängen, i Gävle istället, att finnarna inte skulle försvinna, att magen aldrig skulle bli platt, att hon aldrig i hennes egna ögon skulle bli snygg eller kunna uppfylla hennes egna förväntningar och förhoppningar. Att det hon oroade sig för i sexan, skulle vara saker som hon fortfarande kommer att oroa sig för om 18 år. Berätta för henne att hennes känsla av sig själv inte kommer ha blivit mycket bättre om så många år. Berätta för henne att det som var norm på hennes tid fortfarande skulle vara norm för hennes jämnåriga alla de åren senare. Sätter hopplösheten in då?

För hoppet lever ju på framtiden. "Någon gång i framtiden kommer jag att ha... “, ifyllnad vad man än önskar sig här i livet.

Och om jag nu pratar med 30-åringen i den där sängen, om jag berättar att hon kommer känna likadant om 20 år? Oron att inte passa in, vara bra nog, inte rolig nog, tillräckligt snygg, inte nog självsäker sådär som man ska vara för annars är man ju bara dum som oroar sig, tillräckligt bra på något för att känna att man överhuvudtaget åstadkommit något i sitt liv, med ett tillskott av allt det där man oroar sig för som vuxen också, pensionen, livet, självständigheten, sexualiteten, vänskapen, kärleken. Om jag når åldern av 50 och fortfarande känner exakt likadant, vad innebär det? Att jag är normal? Att jag har slösat tid?

Jag vill ju säga “kör ba, skit i allt!”, men det är lätt att säga när man ligger i sin trygga sfär. Därute finns en stor, överväldigande värld att vältra sig ut i, självsäker och smilandes, full av människor som dömer en och andra som hade varit villiga att öppna sina armar för en om man bara hade varit modig nog att öppna sig själv lite. Hoppet lever om att jag kommer kunna säga något annat till 30-åringen om 20 år, för om det också är något som inte har förändrats, så är det viljan att överkomma osäkerheterna. Kliva över den osynliga tröskeln och göra det mesta av livet. Vi får se, se om jag snubblar.