Låtom oss fröjdas i dessa återvändande tider!

Jag satt en sommarkväll i en rökfylld lägenhet, ögonen stack och dimman låg tung. De brända popcornen var känslolöst utslängda på altanen, i dubbla knutna påsar för att försöka minska exponeringen. Rumskompisen härdade igenom röken, försökte spela datorspel men var till slut tvungen att slå på fläkten och öppna altandörren för att försöka skingra det skärande oset av en dålig motorik och glömska. Ja, det är sant. Igår kväll välte jag saker i köket till den milda grad att medan jag försökte sluta välta saker och faktiskt försöka göra något konstruktivt i form av att välta upp saker igen, så brände jag popcorn så det nästan började brinna. Någon timme senare låg jag inne på mitt rum, tog ett djupt andetag förvanskat popcornsot och tänkte, vafan, jag saknar min blogg.

Och då blev det lite klarare för mig med ens, även om det tog mig till morgonljusets inträde att bestämma mig. Jag har renrakat den här bloggen och tänker börja om.

Javisst! Börja om!

Jag gick ståtligt emot råden jag fick att låta alla gamla inlägg ligga som ett arkiv som någon kanske skulle ha nytta av, kopierade över dom till ett privat arkiv ifall att jag vill titta på dom igen, och raderade dom härifrån.

För ni vet hur det gick åt helvete för mig förra året och att jag därför tog en bloggpaus för att liksom hitta på mig själv igen? Ja, det blev inte bättre. I mars förlorade jag min mamma i ett plötsligt anfall av sjukdom och med ens blev världen välvt i ett moln av sorg och kaos igen. Nu har det gått några månader, och jag finner mig själv på ännu en ny plats. Jag hade ju mina saker hos mamma och var där mycket, men nu då? Ja, som en del av er vet så erbjöd en vän till mig sitt arbetsrum, så nu bor jag med rumskompis i en lägenhet tillsammans med tre katter och livet börjar sakta lägga sig i ordning igen.

Jag har ältat vad jag skulle göra med den här bloggen. Ingenting kändes liksom rätt. Men nu känns det självklart igen. Börja om på nytt, som så många delar av mitt liv har tvingats göra. För bara ett år sen var mitt liv drastiskt, men ändå inte, annorlunda. Nu går vi härifrån. Vi får se vad det blir av det.

 

Så, hej! Hoppas att ni kommer trivas framöver också!